Sköna Söndag! När jag gick i lågstadiet så gick det ett program på söndagar som hette just sköna söndag. Jag kom ihåg att när jag såg det fick jag en obeskrivlig ångest eftersom efter Söndag kom Måndag. Ångesten berodde på att varje måndag så hade vi pysselstund i skolan. Alx 10 år hatade pyssel. Antagligen för att jag var smart redan då. Jag ansåg att klippa och limma inte var högskoleförbereddande. Kan också varit att jag var fruktansvärt dålig på pyssel. Jag klippte ofta fel för att mina tjocka fingrar aldrig passade i saxen. Saxen var seriöst gjord för 2-åringar. Lärarna vi hade tog pysselstunden helseriöst och var inte sen att trycka ner mig i skorna när jag visade upp mina misslyckade klippförsök. Jäkla pysselstund, har ni barn som inte tycker om pyssel så ska ni berömma dom. De är antagligen framtidens genier.

En vecka kvar till Vasaloppet och jag har så smått börjat förberedda mig. Tog en joggingtur idag med Tuborg. Strålande väder och en massa stavtanter ute. De finns hundratals av dom och de finns verkligen överallt, allt från skogsstigen till betonggården. Stavfabriker har antagligen aldrig gått bättre ekonomiskt än de gör idag. Jag tycker att motionärer kan jämföras med zombies. Dom är sjuka i huvudet och de stönar och stånkar vart de än håller hus. Men om man börjar umgås med dom så blir man biten och kan inte sluta vara en motionär själv. Samt att zobies/motionär kan springa jättesnabbt utan att bli trött. Det enda jag kommer på som skiljer dom åt är att zombies äter hjärnor. Sällan att motionärer gör det. Någon kanske äter pölsa någon gång, men det är inälvor, inte hjärnor. 

Såg på hockey igår med min granne Linus. Han hejar på Hv71 och jag hejar ju som bekant på Frölunda. Det gick bra för mitt lag och mindre bra för hans lag. Under tiden som vi såg på matcherna så tippade jag lite. Det gick bra och jag gick plus. Dock så krånglade svenska spel och vägrade ge mig mina pengar eftersom de vägrade erkänna att Hv71 förlorade. Vän av ordning som jag är kontaktade jag kundservice för att fråga var mina pengar var. När jag kom fram så insåg jag att det inte var den mest sportkunniga person jag pratade med eftersom hon trodde att hockey hade två perioder och att live-spel inte innebar att man tippade just live. Efter lång diskussion lovade hon att ringa upp eftersom hon "skulle kolla systemet" som det så fint hette. Jag antar att hon skulle fråga en kollega. Kort därefter ringde hon upp och erkände att jag hade rätt. Än idag har jag dock inte fått minga pengar. to be continued där alltså.

Eftersom jag är barnlös(läs:fri) så har jag inget vettigt att göra på en ledig söndag. Därför har jag tagit till mig traditionen att spela bingolotto på kvällen. Har t.o.m gått så långt att jag har påstartat en prenumeration på två lotter i veckan. Så nu skall jag på allvar ta upp kampen med Asta 96 år som alltid vinner bilen varenda jäkla vecka och glatt utbrister "oj oj, jag som inte behöver någon bil", tant%¤#&!

Som sagt en vecka kvar till Vasaloppet. Börjar närma sig årets första plåga! 

Antagligen jag efter Bingolotto ikväll. Asta, go home!  

Inte lätt att vara hund idag skall ni veta. Senaste veckan har varit kaotiskt. Har blivit av med mina "love"-kulor samt sovit med en tratt. Tillråga på allt så lämnade husse mig ute i skogen hos min syster i en hel vecka. Inte för att jag har tråkigt där men det är inte samma sak som att vakna upp och gå en morgonpromenad i Skövde. Men nu i helgen så åkte jag äntligen hem med husse till Skövde. Dock var jag med om något mkt traumatiskt som jag skall berätta nu.

Allting började imorse när jag skulle gå på tåget. När jag går på tåg struntar jag i allt som är runtomkring mig. Barnvagnar, rullatorer och människor. Jag är endast fokuserad åå att komma ombord snabbast och först. Tyvärr så har jag oftast något runt halsen som gör att jag inte kan gå framåt. Detta är inget som i vanliga fall stör mig så värst mycket...förräns idag..

Efter att ha vält 2 barn samt en konduktör när jag tagit mitt 2-meters språng in i vagnen fick jag sätta mig vid husses sida. Den första tågresan var inga problem. Jag låg snällt på golvet och slickade rent skor på främlingar. Efter en evighet(dryg timme) var vi framme i Göteborg. Väl där fick vi sitta och vänta på nästa tåg en stund. Efter ytterliggare en evighetsväntan hoppade jag in i vagnen.  Tåget började rulla och min mardrömssituation skulle snart börja.

Efter en stund på vår andra resa började min husse resa på sig och prata om något jag inte fattar. Jag vet bara att när han reser sig så skall vi snart hoppa av. Men den här gången började han gå utan mig! Han hade glömt mig! Paniken spred sig i hela min kropp. Det är inte första gången han glömmer mig ska ni veta. Han glömmer mig ofta hemma när han skall gå ut och utanför mataffären när jag egentligen skall hänga med in. Dock så kommer han ofta på sitt misstag och kommer och hämtar mig efter en stund. Men aldrig på ett tåg. Det värsta var att jag såg husse gå bort en bit och precis efter han så stängdes en dörr. Han var instängd och han skulle aldrig kunna komma tillbaka och hämta mig.. Saken var klar, jag var tvungen att springa efter. Operation "Rädda Höken" hade börjat.

Jag sprang på en gång men möttes av min gamla fiende, repet som höll fast min hals. Paniken steg ytterliggare. Jag insåg att jag var tvungen att ta all min kraft för att komma loss och sagt och gjort, pang så var jag loss. Utan pardon sprang jag med stormsteg efter husse. Det tog tvärstopp vid dörren som jag pratade om innan. Hur skulle jag ta mig förbi?

Efter att på något sätt lyckats få upp dörren kom jag in i en stor vagn med en massa bord. Folk tittade på mig som jag hade rabies när jag sprang. Plötsligt såg jag honom, mitt allt. Jag började gnälla samtidigt som jag utökade mina steg med en halvmeter. När jag borrade ner mitt ansikte mellan knäna på husse hörde jag hur folk jublade. Folk uppskattade tydligen mitt räddningsuppdrag. Ord som "han får inte vara här" och "ta bort honom" hördes genom hela vagnen. Husse var också glad att jag räddade honom. Tillsammans gick vi tillbaka till vår plats. Som belöning för att jag var så duktig fick husse kaffe och tidningen vid sin plats. "han sa något att han inte kunde gå någonstans" men jag brydde mig inte om det.

Efter det tog det inte lång tid förräns jag var hemma i lägenheten. Nu ligger jag i soffan med Matte och tittar på tv. Världen är säker..för idag.

Såhär glad blev jag när jag såg husse!