Igår morse när jag vaknade efter ca 18 timmar sömn kunde jag inte resa mig ur sängen. Första tanken var att min hjärna hade tröttnat på mig och sagt upp sig för att söka nytt jobb. Som tur va visade det sig endast vara stela ben och höfter som spökade.

Eftersom jag tog stelkrampssprutan när jag var mindre dröjde det inte länge förrän jag kunde röra mig igen. Sedan dess har jag mått oförskämt bra faktiskt.

Själva loppet har jag mestadels förträngt. Men jag minns att fram till fem mil var det inga problem. Fåglarna sjöng och jag cyklade på i strålande humör. Sen kom första backen och mina otränade ben hamnade i något slags chockkoma. De bara började skaka och krampa så jag fick faktiskt stanna och vila. Här tänkte jag att det var kört, det var åtminstone 43 likadana backar kvar och skulle de se ut som det gjorde i första backen var det lika bra att ge upp. Men tilll min förvåning var detta den enda gång jag stannade upp om man bortser från depåerna.

Redan efter 3 Km hade jag känningar i baken. Vid 80 Km kommer man till Gränna, en stad som är experter på polkagrisar men mindre experter på hur man bygger cykelvänliga gator. Hela staden består av kullersten och det blir inte bättre när man har en bak som skriver av smärta varje gång den rör sadeln.

Jag tror seriöst att jag kom bland en av de sista. Jag tror att jag totalt körde om 3 personer. Jag blev omkörd av ca 12576 personer. Dessa kom oftast i stora klungor med mycket större hastighet än vad jag hade. Det var ingen som ville köra i klunga med mig så jag körde själv i 17 timmar.

Under natten var det kallt(5 grader) och det regnade 75% av tiden. Framåt dagen kom dock solen och jag som inte hade solglasgögon fick lära mig en läxa vad som hände om man slarvade med det. Ögonen var röda som tomater och de skavde. Jobbade kväll i Söndags och de trodde jag hade varit ute och festat med tanke på hur ögonen såg ut. Sen tror jag ju att eftersom jag varit vaken 29 timmar dagen innan hade sin effekt på ögonen också.

När man kom i mål intervjuades utvalda personer där de frågades om hur många mil de hade kört innan loppet. De flesta svarade mellan 100-200 mil. Tur de inte frågade mig. Totalt hade jag tränat 8 km. Det bästa i loppet var inte att man gick i mål, utan att när man gick i mål så fick man en stor stark(Helt sant)! Det kan vara en av de godaste ölen i mitt liv.

Sammanfattningsvis så var det hyfsat kul att genomföra, men det är hrymt skönt att det är över. Med lite mer träning skulle det nog vara ännu roligare. Kommer säkert göra om det någon gång, men det lär dröja.